V E R O N I C A . L O V E N S N Ö

Från OS i Sydkorea till Vasaloppet i Sälen, kontraster i mitt liv. Vi åkte upp till stugan i Stöten redan på onsdagen och jag kom hem under söndagen. Med andra ord kort arbetsvecka. Det var skönt att komma upp till fjällen och träffa familjen och lugnet som fjällen ger. Vi hann åka en repa på torsdagen och det var krispigt utre. Härligt att komma ut i Stöten spåren, känner mig som hemma i spåren häromkring. Fredagen blev en rejäl slappar dag då min partner in crime var krasslig och det var länge osäkert om hon ens skulle kunna starta Vasaloppet.

 

Men i lördags var vi åter på banan. En kort repa i spåren för att testa klädesval inför Vasaloppsstarten innan vi gav oss ner till byn för att lämna skidor på vallning och en sista repa inne på stadium. All set. Nu är det bara några förberedelser kvar innan middag och sängen.

 

En tidig Vasaloppsmorgon för hela familjen i Stöten. I med frukost och packa in grejjerna och sedan avfärd till starten i Berga by. Vi bestämde oss för att sova en timme längre än förra året och ta det lite mer chill i att stå i led 10. Hämta ut skidor, lägga ut skidorna i fållan, gå på toa och fixa det sista med kläderna.

 

Nu står vi där på starten igen, som vi sa att vi inte skulle göra efter målgång på Vasaloppet 2017. Det är dock en väldigt mäktig känsla att stå där, mitt i smeten med alla andra. 08:00 och starten går. Ja iallafall för dom längs fram, vi där längst bak få chilla lite till innan ledet rör på sig. Vi kommer fram till backen och vi hamnade på en bra sida och det flöt på väldigt bra måste jag säga. Vi kommer upp för backen och sen kan egentligen loppet börja.

 

 

Alltså en vecka efter att jag kommit hem från Sydkorea och mitt drömmars mål, står jag på starten för Vasaloppet och ska ta mig an 90km skidor. Första sträckan till Smågan är ren och skär tråkighet. Jag försökte vända den mentala biten, men skutan var svår att vända. Jag vet inte vad det var med de människor jag hade runt omkring mig, den ena ramlade efter den andra och jag blev neddragen vid två tillfällen. Lätt irriterande när man inte riktigt är på humör. De var många som knappt kunde byta spår och det var en risk varje gång. Okej, jag nådde Smågan och fick av mig en buff och vantar då jag blev snuskigt varm på köpet. Bra klädd på starten och i backen, men sen blev jag överhettad och ville bara få av mig. Även om det var ruskigt tråkigt och huvudet inte alls ville vara med så visste jag ju att familjen skulle stå vid nästa kontroll, Mångsbodarna. Det är inte långt så nu kör vi dit iallafall. Humöret blev inte direkt bättre, jag blev bara varmare och varmare. Tyckte fortfarande att det var riktigt tråkigt, och folket kunde fortfarande inte bete sig. Det var en person som nästan låg i röven på mig och när jag ville byte från stakning till diagonal så låg denne såpass nära att denne låg på mina skidor, väldigt länge. Det var nära att jag fick utbrottet men jag höll mig. Tillslut kom jag till Mångsbodarna och kunde ta ett klädesombyte. Det tog sin lilla tid, men det var det värt. Då blev humöret en gnutta bättre iallafall.

 

Med vetskapen om vad jag tyckte hur den nästkommande sträckan var förra året så blev jag ju inte direkt mer peppad. Mångsbodarna till Risberg och sen vidare till Evertsberg. Det gick väl an till Risberg, men sträckan till Evertsberg kändes värre än förra året och dubbelt så lång. Huvudet sa fortfarande nej nej nej det är sjukt långt kvar, åk hem till stugan och sätt dig framför brasan, och det var ingen tanke som svarade mot, mer än att kroppen kändes bra. Jag vet inte hur jag kom tilll Evertsberg, men dit kom jag och kunde få energi av familjen. Tankar om att bryta fanns då man gjort halva loppet i Evertsberg och med vetskapen om att hålla på lika länge till, det gjorde mig nästan avskräckt. Men samtidigt ville jag inte bryta, samtidigt som jag ville. Jag tog ändå sats mot Oxberg där jag skulle få se allihopa igen. Fortfarande en lång sträcka, men nu äntligen kunde det bli lite nedför och man kunde få vila på några ställen iallafall. Omgivningen stog upp på skidorna och höll sig mestadels i de spår man valt. Det gjorde livet lite enklare och jag började komma igång i huvudet, började liksom känna igen mig själv så smått. Jag når även Oxberg och träffar familjen igen. Nu är det 30km kvar, vilket har två effekter. Man tänker att man nästan är i mål men med vetskapen om att 30km fortfarande är väldigt långt. Nu är det också kortare till de kommande kontrollerna Hökberg och sedan Eldris innan man tar sig an sista sträckan mot Mora.

 

Nu börjar jag komma igång, det är lite halvroligt. Kroppen fortsätter att svara och gör mindre ont än förra året. Mitt mål som ni förstår med dagen blev att mig i mål, men ambitionen var att ta tiden från förra året. Jag visste väl egentligen från Smågan att det inte var lönt att kolla på tiderna utan fokusera på att korsa mållinjen i Mora. Kroppen svarade som sagt bra och jag kan ligga på bra i slutet. Man börjar känna Mora vittring lite för tidigt och kilometer skyltarna känns som att det är för långt mellan dom. Men sen når man den magiska 10km skylten och man vet att nästa skylt är ensiffrig. Det är lite go stämning i spåret och alla känner Mora vittringen. Kilometer för kilometer avverkas och nu börjar vi närma oss campingen och når slutligen 1km kvar. 1 jävla fucking kilometer kvar av denna mentala plåga som det blev för mig. Jag känner mig otroligt stark och har krafter kvar. Jag når målet och är så jävla nöjd att jag genomförde loppet, menm surt då kroppen ville så mycket mer. Möter upp Chrille och Erik, på med varma kläder innan vi köper våra diplom och åker vidare till duschen. In i bilen för hemfärd till Stöten där maten stod serverad av våra supporters ! 

 

Tid på årets Vasalopp

10tim 26min 4sek.