BB & första nätterna hemma
Förlossningen gick som sagt väldigt bra. Jag har med mig en fantastisk upplevelse från förlossningen. Jag vill hylla personalen! Vilket fantastiskt jobb dom gör i ett sådant utsatt läge som man är i. Jag kände mig trygg under hela vår vistelse på förlossningen och jag har nog aldrig mött en mer professionell personal i hela mitt liv, Tack!
Strax vid lunch fick vi lämna förlossningen för att fortsätta vår vistelse på BB. Om jag hyllar förlossningspersonalen, dissar jag BB personalen. Iskallt bemötande och knapphändig information. Där sitter vi med en några timmar gammal bebis i ett rum stort som en cell. Informationen var typ att nu ska jag och Elias vila, maten är till för mamman och att man var tvungen att äta i sina egna kläder. Till mannen var det typ, du får ingen mat och om du ska sova över är det fåtöljen som gäller. Jahopp tänkte ja och ville bara åka hem direkt. Med den knapphändiga informationen vi fick la jag mig i sängen med vår son, vår Elias och mannen tog plats i fåtöljen. Det var så vår vistelse kom att se ut.
Vi kom ju upp till BB mitt på dagen och som tur var kom en gullig dam till kvällspasset. Jag kände mer förtroende för henne och som faktiskt tog sig tid att prata med oss. Satte sig ner i vårat rum och samtalade med både mig och mannen. Om hur vi kände, hur förlossningen hade gått, frågor & funderingar, våra tankar på när vi ville åka hem, och vad som skulle hända nästkommande dag med läkarbesök osv. Det kändes tryggt.
Under fredagsmorgonen träffade vi barnläkaren som skulle undersöka Elias. Om allt såg bra ut skulle vi kunna åka hem. Allt gick bra hos barnläkaren och mitt välmående var fortsatt bra så vi kände att vi hellre åker hem än att vara kvar på BB. Den gulliga damen jobbade dag, skönt. Så vi samtalade med henne igen om hemgång och så blev det. Strax innan lunch under fredagen satte vi vårat lilla knyte i babyskyddet för hemgång. Overkligt.
Första bilresan blev ingen större hit för killen. Gick bra en stund, men efter halva resan blev det både skrik och gråt. Jobbigt när man inte kan göra så mycket.
Väl hemma kunde jag sätta mig i soffan i lugn och ro för att amma en ledsen kille. Det var svårt att göra något när han var fast vid mig. Det är väl inte heller så konstigt när han spenderat 9 månader i magen. Det var himla mysigt också. Det blev kväll och vi gick och la oss. Shit hur ska vi göra nu? Han vill inte ligga i babynestet, inte hos pappa, det vara bara mamma som funkade. Natten kom att bli lång. Mat om vartannat med mikro stunder med sömn, sittandes med Elias i famnen. I början när han var färdig med maten så vände han ansiktet neråt mot armen/magen. Det kändes lite läskigt i och med andningen om han inte skulle få upp huvudet eller så. Det blev ingen sömn denna natt eller efterföljande natt. Det var tungt de första dagarna och jag tänkte ”är det såhär det kommer vara nu?” Det var verkligen ingen sömn. Jag satt upp i sängen och höra en bebis andetag under amningen eller när han somnat är väldigt sövande för en annan också. Jag kände flera gånger hur mitt huvud blev tungt. Vid ett tillfälle vaknade jag till med ett ryck. Shit jag har sovit flera timmar, utan att han ha skrikit. Vad är det för fel? Jag kollade ner på klockan och insåg, att jag hade slumrat till i tio minuter och han sov gott i famnen. Kan knappt förstå att jag inte sov på flera dygn i och med att värkarbetet var på natten.
Jag är superstolt över min man, pappa till vår son. Eftersom det var svårt att lämna Elias, även till pappan, har jag fått ta allt med honom och mannen har servat med allt annat. Lagat mat, handlat, hämtat saker som jag behövt.