V E R O N I C A . L O V E N S N Ö

Oj oj oj, var ska jag ens börja för det här inlägget. Mina tankar om VM när stickan visade plus den där dagen, tjugonde februari var många. Jag började egentligen dirket tänka på i vilken vecka jag möjligtvis skulle kunna vara i och vilka vecka jag skulle vara i när vi åkte hem, om allt gick bra. Tankarna fanns med varje dag och jag räknade potentiella veckor och googlade veckobilder som gravid. Oj oj oj ännu fler tankar dök upp. Kommer jag palla trycket att åka på VM som tidigt gravid och mina krav jag har på mig själv? Tänk om jag kommer må skit? Om något händer som det gjorde i USA när jag hamnade på sjukhus? Hur skulle jag hantera en sån situation? Och om det då skulle kommafram att jag var gravid? Om någon skulle märka av någon aneldning? Om det skulle börja synas? Alltså ni anar inte vilket mentalt spel jag hade med mig själv i över en månads tid.

 

Jag dömde som sagt på bra under tiden och kände ingen oro eller rädsla i någon av de matcher jag dömde. SM finalserien i SDHL hade några tuffa matcher och jag kände mig som jag brukar. Jag lade samman tidens senaste dömda matcher tillsammans med hur jag mått och tränat i övrigt inför mitt beslut om VM. Jag trodde på mig själv och min känsla i att jag kommer må bra och att den värsta första delen var över. Jag tog även beslutet att inte berätta för nästan någon innan VM för att helt kunna foksuera på min uppgift. Jag tror det var ett bra beslut. Jag kände att förberedelserna inför var som de brukar och jag kände mig påslagen redan vid avfärd. Supertaggad inför uppgiften.

 

Vi var nästan två veckor i Finland och jag kom in i min turneringsbubbla som jag brukar, och jag höll mig till min plan, att njuta av varje sekund jag var på isen och varje match jag fick döma. Njuta av att tillhöra världens bästa ishockey och jag ville verkligen prestera mitt bästa.

 

Det var skönt med beslutet om att inte berätta för nästan någon, det tror jag gjorde det lättare att nästan "glömma" bort att jag var gravid.