V E R O N I C A . L O V E N S N Ö

-
Vi har passerat halvvägs i graviditeten och jag tänkte ta med er tillbaka till när vi fick det positiva beskedet och försöka återberätta resan fram till hur det är i dagsläget. Vi får helt enkelt backa tillbaka bandet till tjugonde februari.

Ni vet redan att vi skulle spendera nästan två veckor i Stöten för Kortvasan och Vasaloppet. Vi hade planerat att åka upp efter jobbet onsdagen 20:e februari för att ha en dag i spåret innan C och min pappa skulle ta sig an kortvasan under fredagen. Enligt beräkning skulle jag ha fått mensen under söndagen/måndagen och den hade inte dykt upp. Brukar aldrig vara sen. Jag hade å andra sidan haft ett helvete på jobbet och det kändes som att jag jobbade dygnet runt, åt knappt och var tokstressad, men den brukar alltid dyka upp ändå. Jag slutade jobbet lite tidigare än C och kom hem som en virvelvind. Packade det sista av sakerna och skulle börja packa i bilen och gick ut med det första. Tänkte på det där att jag var någon dag sen och jag hade köpt test så vi skulle ha hemma så man enkelt skulle kunna testa om/när misstanke skulle infinna sig. Mitt i virvelvinden gick jag på toa och tog fram testet. La det på sidan och gick ut med några fler väskor. Kom tillbaka till toan och tittade på testet.

 

Det var två streck, det var positivt, och jag blev helt stum och det flög tusen tankar genom huvudet men samtidigt blev jag nollställd. I samma sekund bestämde jag mig för att inte berätta något utan det skulle bli en överraskning.

 

 

Gömde testet och fortsatte som ingenting egentligen hade hänt och hade svårt att ta in vad jag nyss sett. Två tydliga streck på ett graviditetstest. Mannen kom hem och bilen var packad. Två veckors vintersemester väntade.

 

Jag supportade på kortvasan och njöt av alla kilometer i Stötens spår som avverkades. Man kunde ana de första graviditetssymtomet, en trötthet som inte var av denna värld. Alltså att man akut måste sova, det finns liksom inga alternativ. Allt som oftast kom detta framåt eftermiddagen efter träning, så det var inte så kosntigt, men jag kände att det här är inte den vanliga tröttheten.

 

C visste fortfarande ingenting och jag fick infall av att hyra skateskidor och åka nattvasan 45. Jag skulle också ha supportat mannen när han skulle genomföra sitt sista lopp i En Svensk Klassiker, Vasaloppet. Men när jag fick veta att vi var gravida, så i samma sekund bestämde jag mig för att jag hellre ville åka Vasaloppet med honom och berätta vid målgången. Han började bli otålig och frågadde om jag fått mens än och varför jag var så trött och skyllde väl på att den kan vara sen pga stress med jobbet och allt, och att jag allt som oftast brukar vara ganska trött när vi är i Stöten.

 

 

Jag skulle lägga fram det där med att åka Vasaloppet och inte supporta vid sidan. Först var han skeptsik till det, men jag tryckte verkligen på att det är väl roligare att jag åker med dig och supportar än att jag "bara" supportar vid sidan. Till slut blev han vän med tanken och han gick med på det. Och tur var väl det.

 

 

Alla ni som åkte Vasaloppet iår vet kanske varför. Väret. Vädret mina vänner var inte på vår sida. Vi stog dessutom längst brak, jajjemen längst bak i led 10. Vi stog alltså allra längst bak vid nätet. Sist i Vasaloppet liksom. Bara det är en ironisk tanke. Backen tog sjukt lång tid och när vi väl kom upp var det ju snöstorm så man ville ju bara gå av. Men jag hade två tankar i huvudet under hela Vasaloppet, 1. C måste klara sin Klassiker 2. Jag ska berätta att vi är gravid i mål.

Hade jag inte haft dom här två anledningar hade jag med en gansa stor lätthet kunnat bryta vid första kontrollen.

 

Loppet fortskrider och vi kämpar på, känner mig riktigt stark. Träningen under hösten/vinter i stakmaskinen har gett resultat. Vädret suger verkligen, men pannbenet är ta mig tusan obrytbart den här dagen. C kämpar på och vi har inte jättemycket tid tillgodo, men håller oss till planen. När vi passerar sista kontrollen och vet att vi är safe (fortfarande 9km kvar) så börjar känslorna bubbla lite under ytan. Snart, snart ska han få veta. Vi kommer in på campingområdet och målet är nära. Målrakan är lång, men jag njuter av att åka där, tillsammans med min man och vetskapen om att vi inte är två utan tre som åker där.

 

Vi går i mål, kramas och jag gratulerar först till Klassikern och när vi kramas igen viskar jag i hans öra, Tänk att vi tre gjorde det. Först förstår han inte vem den tredje är och tittar på mig och jag tittar ner mot magen. Där ringer klockan och vi pussas och kramas ännu en gång. Vi går vidare för att möta upp pappa & A innan hemfärd mot Stöten. 

 

Räknar man baklänges tror jag att det blir
gravdivecka 6 vid Vasaloppets målgång.