V E R O N I C A . L O V E N S N Ö

I min graviditet har jag mått fysiskt bra. Inte så mycket fysiska krämpor som många andra gravida kvinnor kan få, vilket jag såklart är jätteglad över. Det jag har lidit av har varit en extrem trötthet. Det går nästan inte att beskriva tröttheten som jag har haft under nästan hela graviditeten, och därmed har många saker som jag är van att utföra uteblivit, tex träning. Nu är jag inte ute efter att jag önskade att jag hade kunnat utöva någon extrem träning eller bedrivit en försäsongsträning i vanlig ordning. Men att röra på kroppen vet jag gör gott för både kropp och knopp, men det har varit nästan obefintligt med träning. Dels beror det på tröttheten. Vissa dagar är jag glad över att jag överlevt vardagssysslorna som att jobba och hjälpa till hemma. Men sen tror jag också, ur ett träningsperspektiv kom jag in "fel" i graviditeten. Jag dömde SM slutspelet och drog på mig en dunderförkylning med feber. Jag har seriöst inte haft feber på 9 år, och innan det kan jag inte minnas när jag hade feber. Det blev då fokus på att bli frisk till VM. Minimalt med träning. Jag åkte iväg på VM i nästan två veckor. Jag blev som tur var frisk och kunde ge allt i matcherna. Vanlig träning bedrevs inte, utan det blev dömning och promenader. När jag väl kom hem från VM och landade i att vi var gravida så ville kroppen och knoppen allt annat än att röra på sig, då jag mer eller mindre sov upp till 3-4 timmar efter jobbet innan det var dags att gå och lägga sig för kvällen. Och ja, jag kunde sova hela natten också, sisådär 8-10 timmar. Det här ger mig upp till 14 timmars sömn på ett dygn, vilket är galet. Men uppenbarligen behövdes det.

 

Jag hade lika gärna kunnat tvinga mig iväg på träning, men det gick liksom inte. Träningen har helt enkelt uteblivit. Det blev några taffliga försök att köra hemmaträning och några MTB pass, men kroppen ville inte riktigt vara med på noterna, och jag fick liksom sota för det dagen efter med tröttheten. Så summan av det här har gjort att jag aldrig kom igång med träningen.

 

Jag förstår att det kommer bli en lång väg tillbaka, men jag är så redo att börja om. Börja på en ny träningsresa med nya mål och känna kroppens förvandling. För det är också en grejj som varit för mig, kroppens förvandling. Jag har under en längre tid jobbat hårt med fysen och varit lite velig om vad jag vill hålla på med utöver dömningen, och provat en del olika saker, och har väl framförallt hittat två saker jag verkligen älskar, den ena är cykling (landsväg & MTB) och den andra är längdskidåkningen. Sen 2016, i och med Tjejklassikern har intresset växt mer och mer för varje år och jag har känt utvecklignen i alla grenarna och hur kroppen har blivit stark. Så den här resan med att vara gravid har kanske varit svårast för psyket. Dels att jag inte orkat ge mig på någon träning men framförallt kroppens förändring som kommer med en graviditet, såklart. Men det är ändå svårt att ta in. Jag har inte trivts så mycket i mig själv och haft svårt för att se mig i spegeln, även att jag vet att det är vår lilla skatt som är där inne. Detta har också medfört att jag inte har tagit några kort och varit väldigt sval i sociala medier, framförallt instagram. Det här är kanske något jag kommer ångra längre fram...

 

Men helt plötsligt, i vecka 34-35 infinner det sig energi i kroppen. Saker och ting känns inte alls lika jobbigt, utan livet känns sådär kul igen, vilket jag inte känt på ett tag som ni förstår. Jag vet inte vad det beror på, att det äntligen börjar bli höst vilket innebär att min varma gravidkropp kan svalka sig, att vi faktiskt närmar oss BF på riktigt, det är så att det är sådär löjligt näral nästan upploppet, men ändå så långt bort. Jag vet inte vad det beror på, men det är skönt att kunna känna energi igen ! Så plötsligt händer det, en helkroppsbild på mig som gravid. Det var inte lätt, det var motstånd i mitt huvud, men nu gör jag det, jag lägger upp den, inte en självklarhet för mig.