Redan i oktober släpper IIHF vilka domare som har blivit uttagna och vi damdomare har ingen long list som herrarna, utan uttagningen är definitiv om ingenting händer under säsongen. Jag tycker det är skönt att få reda på uttagningarna i god tid vilket gör det lättare att vara förberedd men också även om det inte skulle vara ett positivt besked.

Det har också varit säsongen efter OS vilket har varit omtumlande. Säsongerna innan har fokus varit mot det stora målet 2018 med delmål på vägen, och det har varit lätt att motivera sig framåt hela tiden. Den här säsongen har varit annorlunda, i just den mentala biten. Det har känts som att en tyngd från axlarna har släppt och jag kan nu förstå dom domare som tidigare har sagt, fortsätt efter OS. Det har även inneburit att hitta nya delmål och mål att jobba mot för att fortsätta motivera sig framåt, vilket kanske inte var helt enkelt.

I och med att jag har dömt bra hockey i Hockeyettan, J20SE samt SDHL har glädjen hela tiden funnits vilket är den största motivationen som också har hjälpt mig vidare. Att få fortsatt förtroende på högsta internationella nivå känns väldigt ärofyllt och höjer såklart motivationen ännu mer. Jag känner mig lugn och trygg inför uppgiften men är samtidigt lika hungrig som tidigare. Det är en bra mix i gruppen med de som gör sitt första VM till de mer rutinerade som har gjort väldigt många, och jag hamnar lite mitt emellan.

Nu är det bara att ladda på inför kommande uppgift, de bästa hockeymatcherna i världen skall spelas och det gäller att vara on-top i de matcher man får och göra allt man kan för att känna efteråt att jag hade inte kunnat göra något annorlunda, utan jag har gjort mitt bästa, och så får man se hur långt in i turneringen det räcker.