Vann vinnarskallen & envisheten eller förnuftet?
Jag var superpeppad på att cykla mitt första lopp i klunga, men det var också otroligt nervöst eftersom jag inte alls ligger på samma träningsmängd som förra året av delvis förklarliga skäl. Jag packade ihop sakerna och hämtade en av grundarna till projektet ”Östgötatjejer” innan vi begav av oss ner mot Tranås. Skönt att vi bor nära så det var bara ungefär 40min resa och vi var ute i god tid, så vi slapp köer i stan och parkering var lätt att hitta.
Vi mötte upp fler ur gänget på parkeringen innan vi begav oss upp mot torget för att möta upp resten. Snabb genomgång om hur vi ska köra loppet och målet för dagen.
Vi startade först av alla och drog iväg i bestämt tempo. Det kändes okej till en början. Det var backigt i början och jag fick de tufft att hålla tempo i backarna och efter endast ca 15km slår någon form av pollen till i halsen och jag får svårt att att få luft, inte så att det blev akut farligt på något sätt, men kan väl tänka mig likt astma. La mig längst bak i klungan för att se om det kunde släppa genom att ”bara” ligga med. Men det höll i sig och jag tappade meter efter meter på klungan och insåg tidigt att det här är inget som jag kommer återhämta mig ifrån som om man blir trött. Klungan frågar om vi ska dra ner på tempot och vänta in, men eftersom jag hade känslan som jag hade så hade det inte hjälpt Jag släpper klungan helt.
Min förhoppning blev istället att jag ska återhämta mig under några mil i eget tempo och förhoppningsvis kunna hoppa med i någon av nocout klungorna som kommer komma vartefter. Men det släppte aldrig och mitt mål var att ta mig till Malexander som var första depå för att där kunna bryta loppet.
Vid min första tanke av att bryta loppet så fanns min vinnarskalle och envishet att jag ska ta mig i mål. Men är jag inte ens kan hålla någorlunda tempo för mig själv insåg jag också nästan i samma sekund att det är meningslöst att fortsätta kriga under dom här förhållandena i så många mil till. Malexander är nämligen inte ens halvvägs i loppet. Jag kände mig mest tillfreds med mitt beslut även om det såklart var tråkigt. Men det fanns liksom ingen anledning till att kriga in i mål.
Det jag blev mest förvånad över var att det förmodligen var någon form av allergi som slog till. Visst har man känt av en rinnande näsa under pollensäsong och även ibland gräs under fotboll, men aldrig aldrig varit med om liknande. Jag förtid väl någonstans att det också kan ha att göra med min graviditet. Kroppen och immunförsvar förändras, och har väl lusläst någonstans att det finns risk för att allergi startar eller förvärras vi graviditet. Näsan har jag ju känt av under våren, en nässpray har ju hjälpt, så det hade jag ju proppat med ordentligt på morgonen innan avfärd. Detta är givetvis oroväckande inför helgens stora utmaning, Tjejvättern sub3.