V E R O N I C A . L O V E N S N Ö

Inte ett enda blogginlägg på ett helt år. Jag har både saknat det och inte saknat det. Det har helt klart varit en annorlunda år, på flera sätt. Det har/är såklart tråkigt under vilka omständigheter vi har levt under och fortfarande gör, i och med covid-19. Men när jag blickar tillbaka till 2020 kommer det i slutändan vara med kärlek. Det var året jag var föräldraledig och hemma med vår förstfödde. Att det kan finns så mycket kärlek i en sån liten människa, det är nästa oförståeligt.

 

Jag ska gå tillbaka lite grann. Senast jag skrev så hade jag varit ute och joggat, vilket hade känts bra. 6 veckor efter förlossningen. Vem kunde tro det? Det var något jag bara hade kunnat hoppats på. Jag kan inte minnas att jag läst mycket om tjejer som tränat relativt hårt under graviditet eller att man ens skulle kunna komma igång så snabbt efter en förlossning. Jag vet att det är högst individuellt. Det är många faktorer som spelar in. Vad man har för träningshistorik, träning under graviditet, svår graviditet, förlossning och återhämtning m.m. VIlket börjar bli mer vanligt nu. Bara för att man blir gravid behöver man inte pausa hela sitt aktiva liv, utan kanske bara tänka om. Efter min lilla löptur smög sig också tanken om dömningen på. Jag provade även på is vilket kändes okej. Inte hundra, men förvånansvärt bra. Så 4:e januari 2020 gjorde jag min förtsa match efter förlossningen. Alltså va?! ca 9 veckor efter ! Det hade jag bara kunnat drömma om. Jag hade hoppats på några matcher i mitten på februari och mars. Eftersom allt gick så bra som det gjorde och med en man som stöttade mig till 100, så kunde jag komma igång med dömningen. Det hade aldrig gått utan C. Det var han som fick styra om jag kunde åka och döma. Eftersom Elias inte tog flaska så var det amning som gällde. Detta medförde att varje match blev en familjeutflykt. De flesta matcher sov han sig igenom och vi kunde amma efter. Men det vår någon match där i början som det hade varit skrikkalas i omklädningsrummet. Det slutade med en biltur runt hela Linköping. Det hade heller inte gått utan stöttning av tillsättarna, som såg till att jag fick matcher i närområdet, för att slippa resa med ett spädbarn.

 

Det här gjorde att jag fick en grym motviation till träningen igen, det var också ett måste. Ska jag döma och komma tillbaka så är det ett måste, oavsett hur natten/dagen varit. Varje dag klev jag ner i hemmagymmet när C kom hem. Tyckte det var så himla skönt att få dom 30-60min själv. I med lurarna och träna. Allt som oftast tajmade vi in det i början när Elias ville sova. Så ni kan ju gissa hur det såg ut när jag kom upp från källaren. Mannen i soffan med en sovandes bebis på bröstet. Det här blev en rutin och höll i sig hela sommaren. Jag måste också säga att jag hade ett grymt träningsprogram på MAmovement.