När drömmar blir verklighet, igen.
För fyra år sedan nåddes jag av det största glädjebeskedet inom min idrottskarriär någonsin. Att jag var uttagen till att delta i det största idrottsevenemanget som finns, OS. Att få uppleva OS är få förunnat och jag är väldigt tacksam att vara en av dom som fått göra det. Det ligger givetvis hårt arbete bakom.
Det var också ovisst huruvida domarkarriären skulle fortsätta efter OS 2018. Livet vid sidan om
kanske också skulle komma att hända. Idrott är mycket, men inte allt, även om man ibland tror det.
Meningen med livet kom i oktober 2019.
Allt gick över förväntan bra med återhämtningen efter både graviditet och förlossning. Väldigt tacksam. Det här kommer nästan låta sjukt, 6 veckor efter förlossningen provade jag att åka skridskor och 9 veckor efter dömde jag första matchen. Jag lyssnade oerhört noga på kroppen innan. Allt kändes förvånansvärt bra och det här kunde jag bara drömma om. Här fick jag också svaret på min fråga.
Jag var inte färdig med dömningen, det finns mer att ge.
Här började nya mål sättas upp och drömmar, utan vetskapen om hur covid-19 skulle slå till mot världen.
Första målet var såklart att kroppen skulle fortsätta fungera utan bakslag. Med noggrann träning kom jag tillbaka, nästan starkare än någonsin. Våren och sommaren kändes väldigt bra rent fysiskt. Det var mycket bebisgos och en del svettandes i hemmagymmet. Så tacksam att vi har bra träningsmöjligheter hemma. Det var en stor faktor till att jag kunde komma tillbaka.
Det går att kombinera en satsning med familjelivet. Det går att komma tillbaka från graviditet och förlossning. Det viktiga är att man lyssnar på sin kropp och inte jämför sig med andra. Det hade inte gått utan stöttningen hemifrån och utan mina kollegor på Bostadsbolaget i Mjölby AB hade jag inte fått ihop jobb och min fortsatta satsning som domare. Det är ett pussel med att få ihop alla bitar, men väl värt att göra det, när kvittot är att man blir uttagen till att döma OS.