Norska idioten - i skidbacke !
Vidingsjö - Skidbacke - Kärt återseende sedan hockeytiden. Ja varför börja lugnt med någon form av "vanliga" intervaller på plan mark när man kan springa idioten i en skidbacke? Ibland undrar jag varför jag utsätter mig själv för olika saker. Jag var riktigt nervös inför dagens pass och utmaning. Påväg in till Linköping var jag jättenervös, hade ju ingen aning hur kroppen eller knoppen skulle reagera på dagens pass. Jag hade ingen aning om vilka personer jag skulle stöta på - inte för att det brukar vara något problem när det gäller att man ska träna tillsammans, men det blir ändå en faktor att ta in.
Åkte in till Linköping och försökte slappna av lite grann och ta det för vad det var. Lättare sagt än gjort. Ett par låtar på spotify hjälpte till en aning iallafall. Gick till Nocout gänget och inväntade vad som skulle göras. Ledaren för dagens pass gick genom lite mer vad som skulle hända och vi gav oss iväg med siktet inställt på skidbacken.
Vägen dit var nervös, men det kändes ändå bättre när vi väl kom igång och sprang. Vi kom fram till backen och delades in oss i två grupper, sen var det bara att invänta på att grupp 1 hade kört sin första omgång, så man stod och hade ännu mer ångest i 4min uppe på toppen innan vi skulle sätta igång. Första 4min kändes faktiskt ändå väldigt bra. Jobbigt, men bra, kul ! Skön känsla. Kissnödig var jag också trots att jag hade nervös kissat typ fem gånger hemma innan. Så det fick bli ett hopp in i bakom en buske. Dags för omgång 2 som var i den brantare delen av backen. Uppför kändes bra, jobbigt. Nerför kände jag av knät så där fick jag ta det väldigt lugnt för att inte göra något dumt. Skönt med vila, men den går fort! Var bara att sätta igång omgång tre. Nu startade vi uppe på toppen och sprang nerför och vände upp igen. Nerför känns av, men i den lite snällaren backen gick det ändå att småjogga ner så länge jag höll emot på ett kontrollerat sätt. Fortfarande jobbigt och det märks att man ligger efter i löpningsflåset. Kroppen kändes ändå bra, vilket jag tar som ett positivt tecken. Bara att fortsätta jobba så kommer jag successivt ikapp. Efterlängtad vila. "Bara" en omgång kvar i den brantare delen av backen. Borra ner huvudet och bara köra. I sista omgången kändes knät av i nerför mer än tidigare så jag fick nästan gå ner och trycka på i uppför. Jag önskar jag hade kunna släppa på mer i nerför men nu fick benen jobba ännu mer genom att hålla emot extremt mycket på nervägen just för att jag ville ha kontroll på knät och på hur jag satte fötterna då underlaget var ojämnt.
Så summan av kardemumnman, ångest som fylldes med glädje! Endorfinerna är på topp och hjärnspökena har fått sig en omgång. Skönt att känna att man är på gång. Som sagt vägen tillbaka till löpningen är lång och den är äntligen påbörjad :) Hur konstigt det än låter, så ser jag fram emot nästa löppass ! Tack och bock för idag ;)
170731 - Första riktiga löppasset sedan April 2016 !