V E R O N I C A . L O V E N S N Ö

 

Så äntligen var det dags, eller ja äntligen och äntligen, fast ja, äntligen var det dags för fjärde och sista delen på En Svensk Klassiker med Lidingöloppet 30km. Ni börjar nog kunna mina förberedelser och inför Lidingö var inget mer annorlunda än innan de tidigare loppen. Jag hade väl ca tre löppass i augusti som jag gjorde och de bestod av ett back intervall pass, och två stycken cooper test. That's it.  

 

Lördagen kom närmare och uppstigning skedde strax vid 6 tiden. Jag vet, sjukt tidigt. Vi kom iväg strax vid sju hugget och plockade upp Lunkan i Norrköping. Resan dit var lugn, vi hade verkligen tagit höjd för köer, men vi var ute i såpass god tid att det kanppt var några köer och vi hittade parkering enkelt. Skönt.

 

Hämtade ut nummerlappar, shoppade i Klassiker tältet och sen även en Lidingö t-shirt och ett Flip Belt inne på Team Sportia. Lite mellanmål och förberedelser i bilen innan det var dags att knata dom 1500m till startområdet.

 

Vi gick som ett domedagståg med alla andra deltagare. Man kan nästan ta på stämningen och nervositeten. Men jag känner mig ändå relativt lugn inombords, fast jag egentligen borde ha lite panik. Men jag litar på min känsla och jag vet att huvudet är med mig till 100% den här dagen, frågan är bara när kroppen kommer börja göra ont. Min plan för dagen är solklar, ta mig i mål ! 

 

Starten går och mina tankar går direkt i att "ja men det är det här du ska göra nu några timmar framåt" och känner mig lugn med det. Vi håller ihop första 5km. Det här är den svåraste disciplinen att hålla ihop hela vägen (utom Vansbrisimmet som man ändå typ simmar själv) då jag är en mer van löpare än min partner in crime. Jag går ifrån till nästa stopp som är vid 10km. Känner att magen kommit igång och hinner gå på toa och möter upp min partner. Vi försöker hålla ihop, men det är svårt. Jag kommer in i ett flow och håller för mig ett gott tempo. Men känner att jag vill försöka få med min partner och väntar in, men vi har för olika tempo. Gör några försök i mitten på loppet att försöka vänta in.

 

Känslan är go. Jag springer med ett leende och tycker det är himla roligt ! Närmar mig 18-19-20km shit snart har jag sprungit en halvmara, det har jag aldrig gjort förut. Blir imponerad och stolt över mig själv. Men känner att jag behöver gå på toa igen. Inget konstigt egentligen, magen kan ju sätta igång ordentlig när man springer. Jag har inte ätit något annorlunda och nästintill ingen sportdryck heller och använde mig av samma prdukter som jag gjort under dom tidigare loppen. Men efter det här stoppet blir det en kamp om att komma till nästa depå med baja major. Löparmage. Visst att man kan bli lite skitnödig när man springer och det har ju hänt förut, men inget mer. Men nu var det väldigt längesen som jag löptränade och kroppen är inte van. Lyckades ta mig till nästa baja maja. Det är ju inte sådär jättemysigt att försöka springa när man är skitnödig. När det är 7-8km kvar kändes det som att jag var tvungen att lätta på lite luft, men vågade inte riktigt, visste inte om jag kunde eller om jag var tvungen att uppsöka en baja maja. Det gick inte så bra, jag sket inte på mig, men kände att hade jag tryckt så hade det varit mindre mysigt i byxan. Det blir en ritktig kamp ända till mål. Jag hurrade för varje gång jag nådde en station med baja major, aldrig vart så glad över att se dom där blåa hytterna....

 

När det är 5-6km kvar gör det riktigt ont i knä och höft. Nu kan man ju tro att jag skulle känna av mitt skadade knä som jag opererade i somras, men icke. Det var högerknät som gjorde förbenat ont och höften/ljumsken, samt att jag kände att jag nu fått blåsor under lilltårna lägg därtill att det känns som att jag ska skita på mig vilken sekund som helst ! Det går bra nu. 

 

Uppförsbackarna är lugnt och jag kan trycka på bra, det känns väldigt bra. Men nerför, aj aj aj, där fick jag gå några gånger för stötarna gjorde för ont. Det finns lite att träna på inför nästa år med andra ord. För konditionens skull hade jag kunna hållt ett högre tempo, men det är lederna och musklerna som är ovana vid belastningen som blir för tuff så det gör ont istället, och givetvis att magen bestämde sig för att gå på högvarv. Inte konstigt att leder och muskler gör ont, med min minimala belastning av löpning.

 

 

Trots bajsmagen och smärtan. När jag får medaljen runt halsen tänker jag, en sån här ska jag ha nästa år med, men med en bra mycket bättre tid och ge mig själv en schysstare chans att genomföra loppet utan att sitta på baja maja sisådär 7-8 gånger under loppet.

 

Som ni förstår tog det mycket tid av mina baja maja besök osv så tiden är ingenting att skryta om, 3:26, men utifrån vad som hände under loppet är jag nöjd, men med en bitter eftersmak. Sånt är livet ibland, det ger mig bara chansen att ta revansch nästa år :)

Mitt mål var ju trots allt att gå i mål och det lyckades jag med, med mina 3 löppass som uppladdning ;)